gormtanten

I bland kan man känna sig så otroligt ensam fast man är mitt uppe bland folk. Är det för man inte känner varandra riktigt djupt eller för att man helt enkelt ligger på samma våglängd. Jag har ju alltid haft lite problem med att måsta hålla min yrkesroll i många situationer. Stannar och är social om jag träffar yngre elever på Ica etc. Mina barn tycker det är jätte jobbigt - de vill ha mig för dem själva när jag är ledig. Att vara på lekland eller badhus i samma stad som jag jobbar är ju nästan omöjligt. Det är därför vi reser mycket. Nu har ju förändringen blivit total. I lilla Flen är jag ju helt okänd, känner ju ingen förutom personalen på Al Bundys jobb - känner o känner....hur mycket vill man berätta för chefens fru???? Och vad kan jag berätta? Det är det jag menar med ensamhet. Jag har ju jobbat mycket hela mitt liv och sen skött barnen,hus, hund och allt sådant så jag tror inte jag har en sådan där riktig vän som jag tror alla har. En sådan man berättar allt för. Har alla en sådan vän? En som får veta ens riktigt innersta känslor? Med barn, hem, jobb, sex och allt sådant som berör livet. Jag har funnit många goda vänner det är inte det men jag menar de som man är riktigt riktigt nära med, som på film. Har ni sådana vänner?
Eller är ni också lite ensamna där ute?

Kram k