Myggor & kärleksråd?
Tänk att ett sådant litet djur kan göra så mycket ljud när man ska sova. Irriterande helt enkelt. Flippade på familjen i går att ingen plockar bort sina saker - resultat - alla blev sura inte bara jag. Vi klarar helt enkelt inte av det.
Hörde att en vän till oss håller på att separera. Jag vill bara säga att livet blir bättre och att jag tänker på dig ofta. Om kärleken är stark nog hittar ni tillbaka till varandra annars kanske det är bäst det som sker. Jag tror inte man ska hålla i hop för barnens skull trots att jag själv gjort just det i många av våra krissituationer. Skulle jag ha varit en lyckligare människa utan min Al?
Det vet man ju inte, kanske om vi båda inte jobbat så mycket jämt så att vi hade haft tid för oss själva att vårda vårt förhållande. Jag vet att det är viktigt med vuxentid men att få denna tid verkar ju nästan omöjligt. Vi var ju borta tillsammans i julas en natt men det räcker ju inte det gäller nog att hitta de små stunderna i vardagen. Jag är ju absolut ingen kärleksperson som ska komma med goda råd, lever ju själv i ett så gott som syskonförhållande men kanske blir det så efter 20 år? Vi behöver ju knappt prata med varandra, har samma tankar om det vi ser på tv etc. det är ju inte så bra egentligen. Tänk att kunna säga: Vad tycker du?
Att inte redan veta allt eller gör man det? Om man visste så skulle inte strumporna ligga kvar på golvet eller kommer man till det läget att man inte bryr sig längre vad den andra parten tycker? För vet gör man ju innerst inne eller hur?
Om man inte känner den där stora saknaden när man är ifrån varandra så kanske man ska lägga allt på hyllan, när man känner att man inte behöver ringa och säga godnatt eller berätta hur dagen varit. Kanske är det bättre att ta ett break, känna sig för ordentligt innan hela livet hinner passsera? Vi är värda att vara lyckliga, jag tror det i alla fall.
Kram k
Hörde att en vän till oss håller på att separera. Jag vill bara säga att livet blir bättre och att jag tänker på dig ofta. Om kärleken är stark nog hittar ni tillbaka till varandra annars kanske det är bäst det som sker. Jag tror inte man ska hålla i hop för barnens skull trots att jag själv gjort just det i många av våra krissituationer. Skulle jag ha varit en lyckligare människa utan min Al?
Det vet man ju inte, kanske om vi båda inte jobbat så mycket jämt så att vi hade haft tid för oss själva att vårda vårt förhållande. Jag vet att det är viktigt med vuxentid men att få denna tid verkar ju nästan omöjligt. Vi var ju borta tillsammans i julas en natt men det räcker ju inte det gäller nog att hitta de små stunderna i vardagen. Jag är ju absolut ingen kärleksperson som ska komma med goda råd, lever ju själv i ett så gott som syskonförhållande men kanske blir det så efter 20 år? Vi behöver ju knappt prata med varandra, har samma tankar om det vi ser på tv etc. det är ju inte så bra egentligen. Tänk att kunna säga: Vad tycker du?
Att inte redan veta allt eller gör man det? Om man visste så skulle inte strumporna ligga kvar på golvet eller kommer man till det läget att man inte bryr sig längre vad den andra parten tycker? För vet gör man ju innerst inne eller hur?
Om man inte känner den där stora saknaden när man är ifrån varandra så kanske man ska lägga allt på hyllan, när man känner att man inte behöver ringa och säga godnatt eller berätta hur dagen varit. Kanske är det bättre att ta ett break, känna sig för ordentligt innan hela livet hinner passsera? Vi är värda att vara lyckliga, jag tror det i alla fall.
Kram k
