Känner mig konstig, nervös, pirrig kanske för att efter ett noga övervägande tagit beslut som måste tas. Hur ska det bemötas? Min åsikt, kommer att stå fast även om dammar brister. Det känns skönt men ändå så främmande att kasta sig ut i världen och inte veta vad som väntar en. Jag är vuxen nu. Tar mitt ansvar och slutar stoppa huvudet i sanden. Kram k
Jag är 41 år och har 3 barn,en född oktober 2010,, en kille på 11 år och en tjej på 17år. Sambo sedan 22 år tillbaka - vi har alltså inte lyckats gifta oss. Jobb 50 % och reumatism 50 %. Sonen på 10 år har grav språkstörning och lätt utvecklingsstörning. En man som Al Bundy. Det stora intresset är dans och godsaker men kommer mest att blogga om sådana saker som stör mig, kanske mest för att få skriva av mig o kanske för att jag någon gång ska ta tag i saken och förändra livet.