gormtanten

Hann ringa några samtal i dag i alla fall. Vet inte vart tiden tar vägen den bara rusar iväg. Sorterat grejer, papper man inte behöver rakt ner i soporna. Tog tag i den värsta kartongen och hittade vissa roliga artiklar, bilder samt mina journaler från plastiken. Intressant läsning. Hittade ett brev Alex skrev åt mig när jag låg på intensiven. Stackars lilla barn att nästan förlora sin mamma vid 6 års ålder och sen tro att allt var C's fel. Vi har haft det tufft må jag säga så det är inte konstigt om man inte orkar ibland. Man kämpar vidare med nya situationer och hoppas på att någon gång det ska bli medvind. Hur många hundår ska man kämpa? När blir det lättare? Har jag inte slitit tillräckligt? Det hade väl räckt med reumatism var jag tvungen att få mördarbakterie med? Som de säger en olycka kommer sällan ensam men ändå. Sov gott. Kram k