Livet rasar
Det är ju konstigt hur allt bara kan rasa. Jag är inte psykiskt stark just nu och ett meddelande att jag inte behövs i Umeå när det är föreställningar gör att jag känner mig riktigt ledsen. Dansskolan var mitt liv i 15 år och jag vet att det kanske är dax att gå vidare men det är svårt. Att inte känna sig behövd måste ju ändå vara en av de värsta känslorna man kan ha. Varför lever jag?
Att bara ta hand om barn räcker inte för att känna man lever ett meningsfullt liv. Jag älskar mina barn det är ju inte det. Vem är jag som person?
Jag ska gå levande ur det här det vet jag men just nu känns det otroligt jobbigt. Får jag bara fly undan i några veckor? Hämta kraft? Innan jag går vidare?
Kram k
Det är ju tur att jag inte har så många besökare på min blogg. Detta är min dagbok, djupt ärligt skriver jag vad jag känner utan att ta hänsyn till vilka som läser bara så ni vet.
Att bara ta hand om barn räcker inte för att känna man lever ett meningsfullt liv. Jag älskar mina barn det är ju inte det. Vem är jag som person?
Jag ska gå levande ur det här det vet jag men just nu känns det otroligt jobbigt. Får jag bara fly undan i några veckor? Hämta kraft? Innan jag går vidare?
Kram k
Det är ju tur att jag inte har så många besökare på min blogg. Detta är min dagbok, djupt ärligt skriver jag vad jag känner utan att ta hänsyn till vilka som läser bara så ni vet.
