gormtanten

I bland känner man sig verkligen som en dålig mor. Det är söndag o C har tillsammans med Al åkt tillbaka till Flen efter en intensiv helg. Inte för att vi gjort så mycket men jag måste hela tiden vakta C så att han inte hittar på något tokigt. Vi har nu i ett års tid försökt få hjälp med hans tempo utan framgång. Livet blir så mycket lättare att bara ha två av barnen. Jag vill inte känna så, det gör jätte ont i mitt hjärta. Det värsta är att C verkar tycka likadant. Ses på fredag säger han glatt. Nöjd att vara med sin pappa. Får man älska sina barn olika mycket? Kanske är kärleken annorlunda till sina barn för alla föräldrar? Förbjudna tankar? Man vill så mycket men allt funkar inte så som man vill. Att leva med ett barn med särskilda behov tär på familjen, alla får vi offra oss. Vill ge honom den kärlek han säkert behöver men det är som om jag inte räcker till. Tror han att jag inte älskar honom? Kram k