gormtanten

Det känns så jobbigt att ta de beslut jag måste ta. Att vara vuxen. Åka iväg med barnen eller inte? Flytta eller inte? Jag vet att om jag tar steget så kommer livet att bli ett rent helvete. Jag förstår varför många kvinnor stannar hos sin familj utan att bryta upp. Om man dessutom blir slagen är det nog ännu svårare att gå. Rädsla för att det blir värre. Psykisk misshandel räknas väl också? Jag är själv snabb med orden men inte alls lika grov i språket som Al. Hans humör flög i taket i och med att han slutat snusa för några dagar sedan. Jag har dessutom åter igen varit utan bil i fem dagar eftersom Al parkerat den hos sin chef när han plockade upp arbetsbilen, lätt att handla och göra aktiviteter då.... Kan ingen liten ängel sätta sig på min arm och viska några råd? Kram k