Granskning
Känner hur jag ältar i huvudet vårt liv, hur vi ska hitta lägenhet, få en chans till trygg uppväxt till våra barn. Jag gör så gott jag kan. Jag har ju jobb till hösten i alla fall. Skrev brev till uppdrag granskning i dag, berättade om vår situation. Kanske är inte det rätt forum men jag kan inte förså varför man inte kan få en chans här i livet när man behöver den som mest. Förstår inte hur socialtjänst kan vända en ryggen när man ber om hjälp?
Jag skulle mer än gärna jobba dygnet runt om det kunde lösa mina problem men med 3 barn varav en med handikapp hinner man inte det. Man måste visa sig villig att lösa sin situation sägs det. Gör jag inte allt i min makt för att lösa våra problem? Vad kan jag göra annorlunda? Om någon sitter med facit så ge mig det i så fall så slipper jag denna mentala berg och dalbana. Jag förstår nästan folk som väljer att inte fortsätta livet på denna jord.
Jag älskar mina barn för mycket för att göra någonting tokigt.
Kram k
