Förbjudna tankar?
Hade möte med psykologen på Habiliteringen idag. Vi pratade om situationen hemma om att vi vuxna inte har någon strategi för att få familjen att fungera. Att jag alltid känner mig som om jag sviker barnen på något sätt, att jag inte räcker till, att det ibland känns som om de skulle ha det bättre utan en mamma som hela tiden tjatar, nöter och inte är glad. Får man älska sina barn olika mycket? Får man känna att just nu älskar jag inte dig? Att situationen är så jobbig att det inte finns plats med kärlek? Vad är kärlek till ett barn? Hur ska man orka? Är det så att jag inte älskar dig? Det låter ju hemskt. Får man ens säga så som förälder?
Jag vet att jag måste arbeta med mig själv i detta. Ett utvecklingstört barn visar inte känsklor på samma sätt och jag tror att i allt det jobbiga glömmer jag bort det. Tårarna rinner.........Hur vågar jag tänka dessa tankar? Förbjudna tankar......eller är de det? Vem säger vad man får tänka och inte?
Kram k
