gormtanten

Jag visste inte att man kunde bli så ledsen över kanske en bagatell för andra. Mitt hjärta behövde faktiskt någon som kunde pussa och blåsa. Efter mitt missade flyg så fortsatte dagen i samma anda. När jag kom till jobbet i Umeå var hela personalrummet tomt. Jag kan förstå att folk vill förändra saker men jag kände att jag inte orkade med det efter 17 dagar utan ledighet. All min musik till klasserna var borta, alla mina danskläder och hygienartiklar etc. Fick senare veta att inget var slängt.....men det låg på en hylla i 2 svarta sopsäckar och i en stor annan påsväska i förrådet. Efter möten med hyresvärd och några andra gav jag upp. Jag orkade inget mer. Tog min väska och gick ut en sväng, köpte macka och dricka sen gick jag faktiskt till ett billigt hotell och checkade in. Gick upp på rummet la mig under täcket, åt macka o såg på tv.
Sen visste jag ju att jag så småningom var tvungen att ta tag i sopsäckarna. Tillbaka på jobbet grävde jag och sorterade. Musik till pyttedans hittade jag i alla fall, tandborsten med. Gick sen till en kiosk köpte äckligt mycket godis som jag sen låg nedbäddad i sängen o åt så man började må illa. Varför gör man så? Somnade vid 23 och sov ganska okej. Vaknade dock jätte svettig till och med håret var blött i nacken.
Ny dag med nya utmaningar - men jag var fortfarande ledsen - kanske är det dax att sluta nu. Lämna över totalt till andra ansvariga - fyller snart 40 känner mig som äldre. Vart tog glädjen vägen?
Egentligen så älskar jag ju dans!
Kram k